1. Steina, f. (norw. stemna, fær. stevna, aschived. stämna, adän. stæfnæ; ags. stefn) Zusammenkunft, Versammlung; in : hjQr-stefna, konunga - stefna, val-stefna.
2. stefna (nd; norw. stemna, fær. stevna, aschwed. stiimna, adän. stæfnæ; ags. stefnian) 1) eine riehtung einschlagen, sich wohin wenden: prt. ind. sg. 3. Sigurþr .. stefndi suj)r til Frakklands Sdl; 2)jmd (ehm) ivohin einladen od. vorladen, ihn auffordern an einem bestimmten platze (til staþar ehs) xu erscheinen: part. prt. n, sg. acc. mér hefr stiller steint til eyrar (hat mich auf die landzunge beschieden (zum Zweikampf gefordert)' HHv 333.
steikja (kþ; norw. fær. steikja, aschived. stekia, adän. stekiæ) braten: inf. (Yølundr) gekk brunnar bero hold steikja Vkv II3; prs. ind. sg. 3. (SigvQrþr) Fáfnes hjarta viþ fana steiker Fm 322; prt. ind. sg. 1. (mit suffig. pron.) tókk þeira (maga) hjorto ok á teine steikþak Am 78*; sg. 3. Sigurþr tók Fáfnis hjarta ok steikþi á teini Fm 31 prl; part. prt. m.pl. acc. fogla steikþa Bß 312; n. sg. nom. vas á lege litt steikt (tgebratenes fleisch') etet HHII86.
Compositum des part. prt.: full-steikþr.
steina (nd; norw. steina, aschwed. stena, dän. stene; got. stainjan, ags. stænan, ahd. steinen — jedoch sämtl. mit ausnähme des altschwed. in anderer bedtg) mit (mineralischer) färbe überstreichen, bemalen: part. prt. f. sg. acc. knQrr mon ek kaupa ok kisto steinda Am 972.
* stein-dyrr, f.pl. (aschwed. sten-dyr) felstor : dat. stynja dvergar fyr steindurom Vsp 483.
steinn, m. (norw. stein, fær. steinur, aschwed. adän. sten; got. stains, alts. afris. sten, ags. stán, ahd. stein) 1) stein, fels: sg. gen. hafnarmark þykker hløglekt vesa, þars þú i steins like stendr HHv 30*, (mit suffig. art.) stund es til stoksens, Qnnor til steinsens Hrbl 136; dat. J>eir (dvergar)^es sótto frå salar steine ({vom felsigen lande aus'?) aurvanga sjQt til jQrovalla Vsp 14 3; Hrungner . . så enn stórúf)ge jQtonn es or steine vas hQfoþet á Hrbl 34, åk und steine staj> Alv 32, á jarJjfQstom steine stóþk innan dura Og 15s, (eij>a) unna .. at ursvQlom Unnar steine HHII29*, þér monk alz f>ess eiþa vinna
Gering, Edda - Wörterbuch.
at enom hvita helga steine Opr III3*, Loki laust hann (Otr) meþ steini til bana Rml2, brúþr ór steine (frau die im feisen ihre ivohnung hat' Hlr 3*; acc. 5 (mit suffig. art.) dvergrinn gekk inn i steininn Rm 4 pr 3; pl. nom. (mit suffig. art.) jQrþin ok steinarnir FM55 Wr; dat. hQrg mér (Ottarr) gørfe of hlaþenn steinom Hdl 10*; acc. sól skein sunnan á salar 10 steina Vsp 43, jQrþ ok steina FM5*;
2) miihlstein: pl. nom. steinar rifna HH 112*; dat. léttom steinom! Ort 33;
3) edelstein: sg. nom. bjartr steinn á band dregenn Opr 1173; pl. acc. breiþa
15 steina frk 153 193.
Composita: stein-dyrr; ara - steinn, bautar - steinn, brat - steinn, hug -steinn, jarkna-steinn, kvern-steinn. stela (stal; nonv. stela, fær. stjala, 20 aschwed. stiäla, adän. stælæ, stiælæ; got. stilan, alts. ags. ahd. stelan, afris. stela) jmd (ehn) etw. (eho) stehlen, jmd einer sache berauben: prs. ind. sg. 3. hann (óminnes hegre) stelr geþe guma Hqv 132, 25 margan stelr vin vite Sd 29*; part. prt. m. sg. nom. qss 's stolenn hamre ßrk 2*.
sterkr, adj. (norw. steik, fær. sterkur, aschwed. starker, adän. stark; alts. ahd. stare, ags. stearo, afris. sterk) stark, 30 kräftig: m. sg. nom. engi var svá sterkr at dregit gæti (kvernsteina) Ort 18; f.pl. nom. þær (Fenja ok Menja) våra miklar ok sterkar Ort 16. sterta (rt; norw. sterta) straff ziehen: 35 prt. ind. sg. 3. (húskona) sterte ermar Rp 282 (Bugge, Fkv. 145h 403*).
steypa (pþ; norw. støypa, aschwed. stöpa, adän. støpæ) 1) stürzen, umstürzen, zu fall bringen (ehm, eho): inf. Æges 40 dótter stagstjórnmQrom steypa vilde HH 130*; prt. ind. pl. 1. steypþom stille, studdom annan Ort 14*; steypaskniederfallen: prt. ind. sg. 3. konungr drap fæti ok steypþiz áfram Orm 54 pr 5; zusam-45 menstürzen, untergehen: prs. ind. sg. 3. hart's i heime . . vindQld, vargQld, áþr verQld steypesk Vsp 455; 2) überstülpen: part. prt. m. pl. acc. (Húnar hQfþo) stuttar brynjor, steypþa hjalma Opr 11205 (Mhff, 50 DA V, 394).
steje, m. (norw. sted, n., aschwed. staþi, m., adän. stæt; vgl. got. lukarna-staþa, m.) amboss: sg. acc. þvi sverþi 32