skeiþ, n. (nonv. skeid, feer. skeið, vgl. aschwed. skedhe) 1) lauf: sg. acc. áborno skjór á skeiþ (im laufe, bald' Fm 5* (s. á-borenn); 2) Wegstrecke: sg. acc. hafþak þér móþre mart skeiþ riþet HHI443.

skelfa (fþ) erzittern machen, schwingen: inf. lind nam (Jarl) at skelfa Rp 352; prt. ind. sg. 3. (Jarl) skelfþe lind Rp 381; pl. 3. (Jarle borner) skelfþo aska Rp 43*.

skella (ld; norw. skjella, aschwed. skalla; ags. scillan, ahd. skellan) 1) erklirren machen, erschüttern, schütteln: prt. ind. pl. 3. (brúþer berserkja) skeldo skip mitt jErbl 103; 2) sk. eht undan etw. gewaltsam f'ortstos sen, fortschlagen: prt. ind. sg. 3. (Gudrun) skeide fót undan , hieb den fuss ab' Am 473.

skellr, m. (norw. skjell) hieb, schlag: sg. acc. hon (jQtna syster) skell of hlaut fyr skillinga ßrk 323.

skemma, f. (fær. skemma, aschwed. skämma) Vorratshaus (Valt. Guðmunds-son, Privatbol. 247 ff.): sg. gen. hon (Gerþr) gekk frá skála fQþur sins til skemmu Skm 3, hlæjande Guþrún hvarf til skemmo, kumbl konunga or kerom valþe Ghv 71.

skenkja (kj>; norw. skjenkja, aschwed. skänkja, dän. skjenke; ags. scenoan, afris. skenka, ahd. scenken) einschenken (ohm): prt. ind. sg. 3. stóþ Víþarr upp ok skenkþi Loka Ls 10 pr 1.

skepja (skóp u. skapþa; norw. skjepja, aschived. skäpia; got. skap jan in: ga-skapjan, alts. skeppian, ags. soieppan, afris. skeppa, ahd. scaphan, soepfen)

1) schaffen, erschaffen, machen, bewirken, verfertigen: inf. (goþ) of þat gættosk, hverr skylde dverga drótt of skepja or Brimes blóþe ok ór Blaens leggjom Vsp 93; prt. ind. sg. 3. (Guþrún) skapþe svá skøro (wirkte streit, kämpfte' Am 473; pl. 3. Bors syner bjQþom of ypþo þeii^ es mij>-garþ mæran skópo Vsp 42, (æser) tanger skópo Vsp 7*, nf ok niþ skópo hýt regen Qldom at ártale Vm 25*, i Yanaheime skópo hann (NjQrþ) vis regen Vm 39*;

2) verhängen, bestimmen, bescheiden: prt. ind. sg. 3. (mit suffig. pron.) aumleg norn skópomk í árdaga, at skyldak i vatne vaþa Rm23; pl. 3. norner kvQino þæ^s Qþlinge aldr of skópo HHI2^, ljotar norner skópo oss langa þrQ Sg 76.

skepna, f. (norw. skjepna, feer. skepna, aschwed. skäpna, dän. skjæbne) schicksal: sg. gen. rekr þik alda hver illrar skepno Gpr 123* (vgl. alda).

skepta (pt; norw. skjefta, feer. skefta, aschwed. skäpta, dän. skæfte; ahd. sceftan) mit Schäften versehen: inf. (Jarl nam) Qrvar skepta Rþ 35séra þú síþan i sete miþjo golz miþlendr geira skepta Akv 40*; prt. ind. sg. 3. (husgume) Qrvar skepte Rþ 27*.

skepte, n. (norw. skjefte, feer. skefti, dän. skæfte) schaft; in: skepte - smiþr.

* skepte - smiþr, m. verfertiger von (speer-) Schäften: sg. nom. skósmiþr þú veser nó skeptesmiþr, nema þú sjQlf om þér sér Hqv 125*.

skera (skar; norw. skjera, feer. skera, aschwed. skära, adän. skæræ; ags. ahd. sceran, afris. skeranschneiden, schnitzen, zerschneiden: prt. ind. sg. 3. gekk Reginn at Fáfni ok skar hjarta ór honum Fm 30 pr 1; pl. 3. (meyjar) skQro á skíþe (schnitzten (runen) in die holztafeV Vsp 20*, þeir ór HQgna hjarta skQro Od 263, skQro þeir hjarta Hjalla ór brjóste Akv 233; part. prt. f. sg. acc. (Guþrun sá) hugborg jQfors hjQrve skorna Gßr 113*; pl. nom. skornar varu sinar i knésfétum Vkv 18 pr 1; n. sg. nom. hjarta var skorit or HQgna Dr 15, hjarta skal mér HQgna i hende liggja blóþokt, ór brjóste skoret baldriþa Akv 222; sk. ehn á hals jmd die kehle durchschneiden: prt. ind. sg. 3. (Guþrún) skar á hals báþa (bróþr) Am 742; sk. eht ór etw. ausschneiden: imper.pl. 2. skereþ ór hjarta Am 552; sk. ehn til hjarta jmd nach dem herzek schneiden, ihm das herz ausschneiden: prt. ind. pl. 3. hló þá HQgne es til hjarta skQro kvikvan kumblasmiþ Akv 25*, sa (vas harmr) hvassastr, es hjarta til konung óblauþan kvikvan skQro Ghv 182.

Compositum des part. prt.: ó - skorenn. skerþa (r\>\ norw. skjerda, feer. skerða, aschwed. skarþa, adän. skærþæ; ags. soirdan', ahd. scarten) beschneiden; benagen: prs. ind. sg. 3. skerþer NíþhQggr neþan Grm 35*.

skeyte, n. (norw. skøyte, feer. skeyti, aschwed. sköte, adän. skøtæ) wurfgeschoss, pfeil: pl. acc. (Jarle borner) skeyte skófo RP43*.