2. r0þa (dd; norw. røda, fær. rø0a; got. rodjan) 1) reden, sprechen (zu jmd: viþ ehn): inf. biþ þú Bq{)vilde .. ganga fagr-vareþ viþ fqþor réþa Vkv 41*, gekk gråtande viþ Grana réþa Qþr II 5% í'Qskr (Átle) >tók at réþa Am 501 85*; prt. ind. pl. 3. røddo ok rýndo .. Þræll okÞír Bþll*; 2) sich über etw. (of eht) besprechen: imper. pl. 2. réþeþ ér of ráþ! Hm 193.
Compositum des part. prt.: full - rødr.
røfte, n. (norw. røde) ruder: sg. dat. (Hymer) veifþe réþe veþrs annars til Hym 26*.
rÓ, f. (norw. dän. raa, fær. rá, aschwed. ra; mhd. rahe, ndl. ra) segelstange, rahe: sg. acc. (Sinfjqtle) slQng upp viþ í'Q rauþom skilde HHI34*, (hvergæter) kleif i vq hverja pletterte in jede rahe', d. h. versuchte sich auf jede mögliche weise zu retten Am 582; pl. nom. skammar 'o skips rår Hqv 73*, rár langar HHI 512.
rqdd, f. (fær. rödd, aschwed. rad; got. razda, ags. reord, ahd. rarta; vgl. norw. radd, n.) stimme, spräche: sg. dat. (kvQn Níþaþar) stilte rqddo Vkv 17*, kallaþe þá KnefrQþr kaldre rqddo Akv 2 *; acc. apt-arla hjarta hykk at þítt, Atle! see, þót þú hafer reina l'Qdd HHv 20*, er hjartblóþ Fáfnis kom á tungu honum (Sigurþi), ok skilþi hann fugls í'Qdd Fm 31 pr 5, þat er SQgn manna, at Guþrún hefþi etit af Fáfnis hjarta ok hon skilþi þvi fugls rQdd Br 20 pr 13.
rqgner, m. (got. ragineis) fürst: sg. dat. út gekk þá Gudrun Atla i gøgn meþ gyldom kalke at reiþa gjQld rQgne (reifa gj. rQgnes B) Akv 362.
Composita: dolg-rQgner, land-regner.
rqkn, n. zugtier, pferd: pl.nom. rinne l-Qkn bitloþ til Regenþinga HHI 53*. — Vgl. Wimmer, Læseb. * XXI anm.; Bugge, Helgedigt. 34 fg. 5 rqnd, f. (norw. aschwed. adän. rand, fær. rond; ags. rond, ahd. rant, m.) 1) rand (des schildes): sg. nom. (Sinfjqtle) slqng upp viþ i'q rauþom skilde, rQnd vas ór golle HHI342; dat. eiþa skaltu mér áþr alla 10 vinna at skips borþe ok at skjaldar rQnd Vkv 352; pl.nom. (Óþenn) lauk mik skjqldom í Skatalunde rauþom ok hvitom, rander snurtosk Hir 92; 2) synekdoch.schild: sg. nom. acc. brast rQnd vif> rQnd HH 1282; 15 pl.gen. lidde randa ryrn HHI 182; dat. sal .. slegenn sessmeiþom, bundnom rQndom, bleikom skjQld om Akv 14*; acc. und rander ek gel Hqv 156*, rander rauþar Oþr II 16*. r<£s, f. (norw. raas, aschwed. adän. ras; 20 ags. ræs, m.) lauf: sg. gen. jm brúþr Grana á Brávelle gollbitloþ vast gQr til rásar HHI442.
í'Qskr, adj. (nomv. adän. rask, fær. raskur, aschwed. rasker; ahd. rask; vgl. 25 ags. ræsean) kühn, tapfer: m. sg.nom. l-Qskr (Atle) tók at røfja Am 50* 85% rQskr monk þér reynask Am 562; acc. ramman ok rQskvan Rig Bþl*.
rqst, f. (nonv. rost, f., rast, n., aschwed. 30 adän. rast; got. alts. ahd. rasta, ags. ræst) meile: sg. gen. á minn faþer móþogr ketel, rúmbrugþenn hver, rastar djúpan Hym 5*; pl. gen. hundraþ rasta hann (Yígríþr) es á hverjan veg Vm 18*; dat. ek hef 35 Hlórriþa hamar of folgenn åtta rQstom fyr jQrf) neþan ßrk 72, nio rQstom es þú skylder neþarr vesa HHv 16*. rqþoll, m. strahl; in: alf-rQþoll.
1. sá, su, pat, pron. dem. (fær. sá, — nur das n. erhalten: alts. that, afris. m.f. — in der modernen spräche durch 40 thet, ahd. daz, die alten formen des den acc. tann ersetzt — tað, n., aschwed. nom.sg. m. f. sind durch neubildungen sa u. sar, su, þat — daneben auch m. verdrängt) der, dieser, jener, derselbe, er: þan, þæn, f. þe, þön, þaun, n. þæt, þet A. in Verbindung mit substantivis, und
adän. then, m.f. [acc. form], thet, n., zwar I. denselben vorausgehend (a. un-norw. den, m. f. [acc. form], det, n.; 45 mittelbar; ß. durch andere Wörter davon got. sa, so, þata, ags. se, séo, ðæt; in getrennt) 1) zurückweisend, das subst, den übrigen westgerm. sprachen ist — als ein bekanntes (meist bereits erwähntes) abgesehen von dem alts, se, m, im Qott. kennzeichnend: (a) m. sg.nom* sá kalr