men, n. {alts. meni in: hals-meni, ags. mene, ahd. menni) 1) halsschmuck: sg. nom. stQkk þat et mikla men Brisinga ßrk 123; dat. bundo Þór J)á brúþar line ok eno mikla mene Brisinga ßrk 182: aee. bindom Þór þá brúþar line, hafe et mikla men Brisinga ßrk 14*; 2) im plur. kostbarkeiten, kleinode überhpt.: gen. fjQlJ) ák meijmia, fjQlþ åk menja ßrk 233, fjqlj) vas þar (i kisto) menja, es þeim mQgom sýndesk, at være goll rautt ok gørsimar Vkv 213, niQrk menja (die erde der kleinoded. i. die frau (Brynhildr) Sg 46*; dat. móþor åtter menjom gQfga Hdl 13*, ægeshjalm bark of alda sunom, mej>an ek of menjom låk Fm 162, þjóna menjom gQfga Sg 662, svå skaltu, Atle! augom fjarre, sem mont.. menjom verþa Akv 272; aee. valþe Herfaþer liringa ok men Vsp 30*.

Composita: men - skQgol, men - vQi'J)r;

hals-men. menge, n. (adän. mænge; got. managei, f., alts. menigi, ags. mengu, menigo, ahd. managí, menigi, f.) menge: sg.nom. þar (fyr Gnipalunde) 's miklo mest menge þeira HH 1523, vala menge Sg 653, skatna menge Akv 342; dat. værea þat såmt, at (SigvQrJ>r) svá reþe Gjúka arfe ok Gota menge Br 92, Quþrúno gój)ra . . skøfja skatna menge Sg 552; acc. svá brå styrer stafntjQldom af, at mildinga menge vakj)e HHI272, skjQldo knegoþ J)ar velja ok skafna aska, hjalma gollhroþna ok Huna menge Akv 42.

-menne, n. (norw. menne) anzahl von menschen; in: rik-menne.

menskr, adj. (fær. men skur, aschwed. mänsker; got. mannisks, alts. ahd. mennisk, ags. mennisc) menschlich: m. pl. nom. Hel byr und einne (rot Yggdrasels), annarre hrimjmrsar, þriþjo mensker menn Orm 31*, þær (runar) 'o meþ Qsom, þær 'o mej) Qlfom, sumar mej) visom vQnom, sumar hafa mensker menn Sd 186.

* men-skQgol, f. (iualküre des halsbandes', poet. bezeichnung einer frau: sg. nom. bjóat of hverf an hug menskQgol (Brynhildr) Sg 402.

* men - VQrþr, m. tMiter der kleinode', poet. bezeichnung eines fürsten: sg. acc. menvQrþ (Gunnar) bitols, dolgi'Qgne, dró til dauþs skókr Akv 33 *.

mergr, m. (norw. merg, fær. niergur, aschived. märgher, adän. marg; alts. marg, ags. mearg, mearh, ahd. mark) mark, die fette masse in den höhlungen der knochen: 5 sg. dat. ef ek øf)le ættak sem Ingunar-Freyr . . merge smæra mølj)ak þá mein-krQko (d. i. Loka) ok lemþa alla i liþo Ls433.

merke, n. (norw. merke, fær. merki, 10 aschwed. marke, adän. mærke; alts. ahd. merki in: gi-merki) 1) kennzeichen, merk-mal: pl. nom. þau (Þjaza augo) ero merke mest minna verka Hrbl 53; 2) feld-zeichen, banner: sg. nom. stój) J>ar skjald-15 borg ok upp or merki Sd 4 (anders Valt. Gudmunds son, Privatbol. 154).

merkja (kj); norw. fær. merkja, aschwed. märkia, adän. mærke; ags. mearcian, ahd. merken) 1) mit zeichen od. mustern ver-20 sehen: part. prt. m. sg. acc. tók Móþer merkfmn duk, hvitan af hQrve Bþ 30*, 2) ein zeichen anbringen (bes. vom einritzen der runen: Bj. Magnusson Olsen, Bunerne s. 30): inf. (skal) merkja á nagle 25 NauJ) Sd 7*; 3) zeigen, beweisen: part. prt. n. sg. acc. J>eir (Granmars syner) merkt hafa á Moensheimom, at hug hafa hjQrom at breg{)a HHII273. meta (mat; norw. fær. meta, aschwed. 30 mäta, adän. mæde; got. mitan, alts. ags. metan, afris. meta, ahd. mezzan) abmessen, zumessen: part. prt. n. pl. nom. q11 ero mein of meten Sd 20*. metnal)r, m. (aschwed. nrntnaþer) ehr-35 gefühl, stolz: sg. nom. ósnotr mííþr, ef eignask getr fé eþa fljóþs munugþ, metn-aþr hQnom þroask, en manvit aldrege Hqv 793.

metr, adj. (norw. mett, fær. mettur, 40 aschwed. matter, dän. mæt) gesättigt, satt: m. sg. nom. þvegenn ok metr ríþe maju* þinge at Hqv 61*, kemþr ok þvegenn skal kønna hverr ok at morne metr Bm 252.

45 meþ, praepos. u. adv. (norw. fær. adän. med, aschwed. maþ; got. miþ, alts. ags. mid, afris. mith, ahd. mit) I. praepos. c. dat. u. acc. A. c. dat. bezeichnet es 1) person, geschöpf oder personificierte 50 sache in deren gesellschaft od. begleitung ein lebendes wesen etw. ausführt, unternimmt od. erleidet (mit): fara fíflmeger mej) f reka aller Vsp 513, (fórr) så or