hløge, n. (norw. løgje, aschwed. loghe, adän. løje) verlachung, Verspottung: sg. gen. opt fær hløges, es meþ horskom kømr, manne lieimskom mage Hqv 20*.
hløglegr, adj. (noriv. løgleg, fær. løgi-ligur, aschwed. lögliliker, adän. løjlig) lächerlich: n. sg. nom. hafnarmark þykker hløglekt vesa, þars fm i steins like stendr HHv 30*, hløglekt f>at þykkjomk, es þinn harm tiner Am 53*.
hl0þa (dd; norw. løda, aschtvecl. lödha)
1)jmd(ehn)beladen; (übermässig) belasten: inf. vilkak mar míun mætan hléþa Hdl 5*;
2) etw. (eho) auf jmd (å ehn) laden: i?if. (mont) golle hléþa ^á Grana bógo Grp 133.
*hlqmmoI>r, m. tder brausende', poet. bezeichnung des windes: sg.nom. (vindr) heiter i heljo lilQmmoþr Alv 204Ar.
*hnäfa (hnóf) abschneiden (?): prt. ind. sg. 1. (mit suffig. pron.) máttegak bQlva bøtr of vinna, áþr hnófk hQfoþ af Hnifl-ungom Ghv 12 4.
hnefe, m. (norw. neve, feer. nevi, aschived. nävi, adän. næve; mhd. neve in: neve-mez) faust; baumkrone (?): sg. nom. i kné gengr hnefe, ef kvister þ verra Am 692.
linekking, f. (norw. nekkjing) widerstand: sg. acc. liQfþof) . . linekking ((ihr fandet widerstand') meþan heiler vQrom Am 56*.
hniga (hné; norw. niga, fœr. níga, aschived. nigha; got. hneiwan, alts. ahd. linigan, ags. hnigan, afris. hníga) 1) sich neigen, sich lehnen: inf. tré tekr at hniga, ef høggr tQg undan Am 69*, mona J)ér Sigrun . . HQþbrodr konungr! hniga at arme ({sich an deine brust lehnen, dich umarmen') HH II 172; prt. ind. sg. 7. (mit suffig. pron. und negat.) hnékat af þvi til hjalpar þér ((biickte mich um dir zu helfen'), at værer þess verþ, aldrege Od 91; sg. 3. VQro ellifo æser talþer, Baldr es hnó viþ banafmfo Hdl 302 (s. bana-þúfa), hné Guþrún hQll viþ bolstre Gßr 114 \ hné vif) bolstre hón (Brynhildr) á annan veg Sg 47*; pl. 1. vit liQrmog tvau hnigom at runom (neigten uns zu einander um ein vertrautes ge-spräch zu führen' OþrIII44; part.prt. f. sg. nom. vas hurf> hnigen angelehnt, halb offen Rß 26*; 2) sinken, fallen (bes. von sterbenden): inf. varþ fyr Helga Huudingv konungr hniga at velle HHII92,
dotter lét Gjúka drenge två hniga Am 47*, segfm mér þat, FjQlsviþri .. hvárt sé våpna nekkvat, þats knege Yiþofner fyr hniga á Heljar sjQt? Fj 25*, (Hamþér 5 ok SQile) léto mQg ungan (Erp) til moldar hniga Hm 15*; prs. ind. sg. 3. fyr þessom eggjom hnigr så enn aldne jøtonn Skm 25*, (mit suffig. nega,t.) hnigra så hair fyr hjQrom Ilqv 158*; prt. ind. sg. 3. hné 10 hans (Sigvarþar) ofdolgr til hluta tveggja (fiel in zwei hälften aus einander' Sg 23*, hendr ok haufoþ hné á annan veg Sg 23 *, Hamþér hné at húsbake Hm 312; pl. 3. (skjaldmeyjar) hnigo i eld heitan 15 Akv 45z, hnigo heilQg VQtn af himenfjQllom (str'6mten herab' HHII2; part.prt. m. sg. nom. svá kømsk meirr aptr móþor at vitja geirnjQrþr hnigenn á Gotþjóþo Ohv 8*; hn. fyrer dahin sinken, umkommen: inf. 20 létk hann (Hrungne) falla ok fyrer hniga Hrbl 35.
hnipenn, adj. (norw. nipen, fær. nipin (duckmäuserig') biegsam, poet. epitheton des getreides: m. sg. acc. kalla (sáþ) i heljo 25 hnipenn Alv 32*.
lmipna (aþ; vgl. norw. nipa, ags. hni-pian, mhd. nipfen) den köpf hängen lassen, traurig werden: prt. ind. sg. 3. hryggr varþ Gunnarr ok hnipnaþe Sgl3l, hnipn-30 af>e Grane, drap i gras hofþe Gßr 115*, hnipnaþe Gunnarr Opr II7 *, ut gekk Sig-VQrþr andspjalle frá, hollvinr lofþa, ok hnipnaþe PH4*.
lrnit, n. (norw. nit) zusammenstoss, 35 kämpf; in: hnit-bróþer.
*hnit-"bról)er, m. kampfgenosse (?) : sg. dat. (Þórr) hamre kniþe hQfjall skarar ofljótt ofan ulfs hnitbróþor (d. i. der Mid-gardsschlange) Hym 24*. — Vgl. jedoch 40 Bj.MagnússonÓlsen, Aarb. 1888, s.22. hnjósa (hnaus; norw. njosa, fær. njósa, aschwed. niusa, adän. nyse; ahd. niosan) niesen: inf. hvárke fm f>á f>orf>er fyr hræzlo þínne fisa né hnjósa, svát Fjalarr 45 heyrfje Hrbl 80 (vgl. jedoch F. Sievers, Zz 21, 109, der für hnjósa das synon. fnjósa einsetzen möchte).
hnoss, f. (norw. noss, n. (knirps', adän. nos ischätzchen') kostbarkeit, klei-50 nod: pl.gen. móþor tókt mina ok myrþer til hnossa Am 53-; acc. hverr vilde mér lmosser volja, hnosser velja ok hugat mæla Gßr II2V-2, bereþ hnosser fram 15*