mundi hlaupa Grm 25, lætr konungr handtaka þann mann er eigi viJdu hundar á hlaupa Grm 27 A; prs. ind. sg. 2. hleypr, eþlvina! ute á nQttom, sem meþ hQfrom Heiþrún fare Hdl 4 73; sg. 3. Grani hleypr fram at eldinum FH22; opt.pl. 3. segfm mér þat, FjQlsviþr! . . hvárt sé matar nekkvat jbats þeim (gQrmom) menn gefe, ok hlaupe inn, meþan þeir eta? Fj 23% vængbráþer tvær liggja i Viþofnes liþom .. þat eitt es svá matar, at þeim menn of gefe, ok hlaupe inn, meþan þeir eta Fj24*; prt. ind. sg.3. hann (Geirrøf>r) hljóp upp á land Grm 10, Guþmundr hljóp áhest HHII16 pr 6, (Loki) kastaþi netinu fyr gedduna, en hon hljóp i netit Bm 19, Sigurþr hljóp ór grgfinni Fm 7.
hlaut, f. (got. hlauts, m., alts. hlot, ags. hlýt, ahd. hloz) anteil, loos; ins bes. der anteil der götter an dem opfer, daher opferblut: sg.aee. (valtivar) hristo teina ok á hlaut sqo Hyml3.
Compositum: hlaut - viþr.
* hlaut-viþr, m. looszweig: sg. acc. þá kná Høner hlautvif) kjósa Vsp 631 (Mhff DA V, 155 fg.).
1. hlaþa (hlóþ; norw. lada, feer. laða, aschwed. laþa, adän. lade; got. hlaþan in: af-hlaþan, alts. ags. ahd. hladan, afris. hlada) 1) laden, beladen: part.prt. m. sg. nom. er Sigmundr bar líkit ut á skipit, þá var bátrinn hlafnnn Sf22; f. sg. nom. Guþrún .. hlaþen halsmenjom mit hals-bändern geschmückt Am 43*; 2) etw. (eho) aufschichten: imper. pl. 2. hlaþeþ ér, jarlar! eikekeste Ghv 21L; part. prt. m. sg. acc. hQrg mér (Ottarr) gørf)e of hlaþenn steinom einen aus steinen aufgeschichteten altar Hdl 101; hl. upp dass.: inf. skyldu æsirnir hlaf>a upp gullinu Bm 5 pr 2; 3) zusammenstellen, ordnen: prs. ind. pl. 3. hunskår meyjar þærs hlaþa spjQldom welche die brettchen zum weben ordnen, die mit brettchen weben Gßr II271 (s. spjald); 4) fallen lassen: prt. ind. pl. 3. hlóþu VQlsungar seglum HHII16 pr 7; 5) hlafjask sich aufschwingen: prt. ind. pl. 3. hlóþosk móþger á mara bógo Ghv 7*.
2. hlaþa, f. (norw. lada, aschwed. laþa, adän. lade; mhd. lade) scheune: pl. acc. (Karl nam) hús at timbra ok hlQþor smíþa Bþ 228.
hleifr, m. (norw. leiv, fær. leivur in: korka-leivur, aschwed. lever, adän. lev; got. hlaifs, ags. hláf, ahd. leib) brot: sg. dat. mef) hQlf om hleife ok mej> hQllo kere 5 fekk ek mér félaga Hqv 52s, viþ hleife mik sældo né vij> hornege Hqv 1391; acc. tok Edda økkvenn hleif , Jmngan ok þykkvan, þrungenn SQþom Bþ 4l; pl.acc. hón (Móþer) tók at þat hleifa þunna, hvita 10 af hveite Bß 303.
hleune, n. räuberei (?), in: Menne-maþr.
*hlenue-maþr, m. räuber, spitzbube: pl. acc. baþat hann (Hildolfr) hlennemenn 15 flylja eþa hrossa þjófa Hrbll7.
hleypa (pþ; norw. løypa, fær. loypa, aschwed. löpa) 1) zum laufe antreiben, tummeln: prt. ind. sg. 3. (Jarl) heste hleypþe ok hjQrve brå Bß382; 2) ab-20 solut, reiten, sprengen: prs. ind. sg. 3. hræþask aller á helvegom, áþr Surtar þan sefe of hleyper (gleyper H) Vsp 47* (verfehlte conjectur von Mhff, DA V, 147; vgl. Much, Hz 37, 417 fg.). 25 hleyte, n. (norw. løyte) teil, anteil, gemeinschaft, Verbindung (bes. eheliche), daher im pl. verschwägerung: acc. monk vif) þá Gunnar gørva hleyte ok Guþrúno ganga at eiga Grp 341. 30 hléþr, adj. berühmt: m. pl. dat. (Guþrun) stóþ of hléþom Hm 221; superl. n. sg. nom. hvat's frægst á foldo . . eþa hvat's hlézt Hunalands? Od 42. Vgl. Hj. Falk in: Akademiske afhandlinger til pro f. 35 S. Bugge (Christ. 1889) s.17.
hlif, f. 1) schütz: sg.gen. á skip skal skriþar orka, en á skjQld til hlif ar Hqv 813; 2) schild: pl. acc. (Jarle borner) hesta tQmþo, hlifar bendo Bp 433. 40 hlífa (fþ; norw. liva, fær. liva, got. hleibjan, ahd. liban) jmd (ehm) schützen: prt. ind. sg. 3. hon (Sváva) gaf Helga nafn þetta ok hlífþi honum opt síþan i orrostum HHv 9 pr 3; pl. 3. kvQmo or himne 45 hjalmvitr of an . . þærs grame hlífþo HH 1562; hlifask sich mit etw. (eho) schützen: prt. ind.pl. 3. skuto skarplega ok skjQldom hlifask Am 423. hlita (tt; norw. aschwed. lita, fær. lita) 50 mit etw. (eho) zufrieden sein, sich mit etw. zufrieden od. einverstanden erklären: prt. ind. sg. 3. HQgne þvi hlitte (nitti Ä), es hinn (Gunnarr) of réþe Am 7*.