HHI 46*; praes. ind. sg. 2. seg þat i geir-njqrþr, m. (Njqrpr (d.i. gott) aptan, es svin om gefr HHI351; 7) eine des speeres', poet. bezeichnung eines frau einem, manne zur ehe geben, sie helden: sg. nom. geirnjQrþr hnigenn á vermählen: inf. gefa mont Guþrúno . . Gotþjóþo (so nennt Hamþér sich selbst) nQkkorom skeyte Sg 55*, mik baf> hann 5 Ohv 8*.

géf)a golle raufjo ok sufjr gefa syne Grim- geirr, m. (norw. Geir als eigenname; hildar Od 14*; prt. ind. sg. 3. mik Gjuke got. gais in: Gaisa-reiks: Wrede, Wand. golle reifþe .. gaf Sigverþe Oþrlll*; 56 fg.; alts. ahd. gér, ags. gar) speer: pl. 3. mik Qþlingar Atla gqfo Ohv 11*; sg. gen. óvist es at vita, nær verf>r á opt. sg. 1. (mit suffig. pron.) géddak golle 10 vegom ute geirs of f)Qrf guma Hqv 38*, ok goþvefjom, áþr hana (Svanhilde) gæfak Óþinn léþi Dag geirs sins HHU27 pr 3; Gotþjóþar til Ohv 162; part. prt. f. sg. dat. ek hekk vindga meiþe á .. geire nom. (skal leyfa) mey es gefen es Hqv undaþr ok gefenn Ófme Hqv 138*, annarr 802, monat at vilja versæl gefen Sg 55*, (hestr) austr und Aþilse grår hvarfaþe ein skalt ráþa auþe Buþla, golle gQfgof) 15 geire undaþr FM 12**, geire gjallanda Akv ok gefen Atla Opr II27*; gefask sich 52 15*, (mit suffig. art.) hann (Dagr) ver mähten (von der frau): inf. mér Atle lagfu i gøgnum Helga mef) geirnum HH þat einne sagþe, at hvárke lézk hqfn of II27 pr 4; acc. geir at rjóþa Hrbl 107, deila, goll né jarþer, nema gefask létak geir hugþak standa i gøgnom þik miþjan Sg 37*. 20 Am 22*; pl. nom. elle gefr hqnom

Compositum des part. prt.: var- (osnjpllom manne) enge friþ, þót hqnom gefenn. geirar gefe Hqv 16*, grýtef) ér á gumna,

geiande, m. (part. prs. zum vor.) geber: alz geirar né bita, eggjar né ísarn Jónakrs pl. nom. gef endr heiler! Hqv 2*. suno Hm 26*; gen. vqn kvaf) (Helge)

Composita: endr-gefande, vif)r-gefande. 25 mundo veþrs ens mikla grára geira HH gefn, f. beiname der göttin Freyja; 112*, ox geira gnyr HHI562, opt verþr dann s. v. a. göttin überhaupt; in: hQi'- glaumr hunda fyr geira üaugon Am232; gefn. dat. f>at man folkvig fyrst i heime, es

gegn, adj. (norw. gjegn, aschwed. gen) Gollveigo geirom studdo Vsp 212, afgeirom verständig, weise (KO, Efterl. skr. I, 87): 30 geislar stóþo HHI16*, þar (á Óskopne) m. sg. voc. gegn konungr! Orp 8*. q11 skolo geirom leika gof) Fm 152, skorþom

gegna (nd; norw. gjegna, feer. gegna; vit sk(?rpom geirom blóþ or benjom Ort ahd. gaganen) begegnen; an zahl oder 15*; acc. .séra f)ú síþan i sete miþjo golz grosse einem anderen gleich sein, mit mif)lendr geira skepta Akv 40*. ihm übereinstimmen: prs. ind. sg. 3. hvi 35 Composita: geir-laukr, geir-mimer, gegn er þat? wie stimmt das zusammen, geir-niflungr, geir-njqrþr.

was hat das zu bedeuten? Grp 38*, ek geisa (aþ; norw. feer. geisa; vgl. got. veit g(?rla, hvi gegn er nu ich weiss genau us-gaisjan, us-geisnan) stürmen, rasen: wie die augenblickl. Sachlage zu erklären prs. ind. sg. 3. geisar eime ok aldrnare ist Sg 27*. 40 Vsp 57*.

geir-laukr, m. (speerlauch' (eine art geiska-fullr, adj. schreckerfüllt, er-knoblauch?): sg.nom. svá vas minn Sig- schrocken: f. pl. nom. sva hafþe Helge VQrþr hjå sunom Gjuka, sem være geir- hrædda gQrva fiandr sina alla ok frændr laukr ór grase vaxenn Opr 1172. f>eira, sem fyr ulfe óf)ar rynne geitr af

geir-mimer, m. t Mimer (d. i. gott) 45 fjalle geiskafullar HHII 36*. des speer espoet. bezeichnung eines geiske, m. schreck; in: geiska-fullr. helden: sg. gen, faret hafþe (Helge) geisle, m. (norw. geisle, fær. geisli allre ætt geirmimes (d. i. Hundings) Rückenwirbelaschwed. gisle in: sol-HHI14*. gisle) strahl: sg.nom. svá vas Svanhildr

geir - niflungr, m. (Niflung (d. i. 50 i sal minom, sem være sømleitr solar held) des speerespoet. bezeichnung des geisle Ohv 15*; dat. su mon hvitare an Ounnarr: sg.nom. Gunnarr geirniflungr enn heiþe dagr Svanhildr vesa, sólar geisla Akv 26*. Sg545; pl. nom. af geirom geislar stóþo